Jag har svårt att acceptera att jag blir äldre....
Jag har under en längre period grävt i mitt förflutna. Jag har tänkt mycket på min barndom, saker jag ångrat att jag gjort eller inte gjorde. Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på det. Jag åkte konståkning som barn och det gjorde jag väldigt länge, jag minns att jag älskade att åka och att jag spenderad hela veckorna i ishallen men det är de jag minns. Jag minns och vet liksom att jag gjort det men jag minns inte att jag stod där på prispallen och var glad, det minns jag inte. Jag frågar ofta mamma och pappa hur jag var som barn och vad jag gjorde och så, jag minns så lite och det gör mig helt frustrerad. Jag pratade med Emily (min syster) om det här idag och då skrev hon ett inlägg i sin blogg till mig:
ATT GLÖMMA DET SOM VAR
Till min syster:
Det blir inte längre någon överraskning när man vaknar, för alla dagar ter sig lika. Jag tror att det är det man saknar, att inte få bestämma själv, bara följa med, bli överraskad. Sedan tror jag att ansvaret gör att man vill vara där man en gång var, utan ansvar. Man ska vara den vuxna och den som kan allt, du ska lära andra det du fick lära dig själv. Du får inte vara den som gråter i centrum, du får vara den som gör det inombords. Allt detta får dig att fundera på det som en gång var, jag tror det i alla fall. Jag skrev en gång när jag kände likadant:
Jag vill gömma mig som när man var liten, då det bara var att blunda, blunda tills allt det onda försvann. Men det går inte längre.
Nu kan jag inte blunda för något. Och när spår från barndomen avtecknas framför mig, så snubblar jag i dem.
Faller, det gör jag inte längre.
Jag känner mig stark och patetisk på samma gång. Jag gråter för det som en gång var, men jag skrattar och glädjs åt framtiden. Och en dag ska jag kunna vända mig om och se mina spår i storlek trettiofem, och bara rycka på axlarna.
Jag tror att det blir bättre när man bestämt sig.
Love u sis!
Det blir inte längre någon överraskning när man vaknar, för alla dagar ter sig lika. Jag tror att det är det man saknar, att inte få bestämma själv, bara följa med, bli överraskad. Sedan tror jag att ansvaret gör att man vill vara där man en gång var, utan ansvar. Man ska vara den vuxna och den som kan allt, du ska lära andra det du fick lära dig själv. Du får inte vara den som gråter i centrum, du får vara den som gör det inombords. Allt detta får dig att fundera på det som en gång var, jag tror det i alla fall. Jag skrev en gång när jag kände likadant:
Jag vill gömma mig som när man var liten, då det bara var att blunda, blunda tills allt det onda försvann. Men det går inte längre.
Nu kan jag inte blunda för något. Och när spår från barndomen avtecknas framför mig, så snubblar jag i dem.
Faller, det gör jag inte längre.
Jag känner mig stark och patetisk på samma gång. Jag gråter för det som en gång var, men jag skrattar och glädjs åt framtiden. Och en dag ska jag kunna vända mig om och se mina spår i storlek trettiofem, och bara rycka på axlarna.
Jag tror att det blir bättre när man bestämt sig.
Love u sis!
Jag blev väldigt glad för det hon skrev, jag ska försöka börja leva i nuet men jag kan inte bli vuxen än det går bara inte. Jag var barn en så kort stund, fy vad jobbigt det är. Jag har svårt att acceptera att jag blir äldre.
Danmark 2001
/Stephanie
Kommentarer
Postat av: Emily
Gulliver, du är min prins i prinsesskläder!
Postat av: Sara
Jätte fint skrivet !
Trackback
