Vi
PENTAX K-r
bye bye old friend!
// Stepha9
När det ibland känns tungt!
Min syster skrev detta nedan till mig en gång för cirka 2 år sedan. När det ibland känns tungt så läser jag detta och då känns det lättare. Det är det finsate som någon skrivit till mig.
Att glömma det som var
Till min syster:
Det blir inte längre någon överraskning när man vaknar, för alla dagar ter sig lika. Jag tror att det är det man saknar, att inte få bestämma själv, bara följa med, bli överraskad. Sedan tror jag att ansvaret gör att man vill vara där man en gång var, utan ansvar. Man ska vara den vuxna och den som kan allt, du ska lära andra det du fick lära dig själv. Du får inte vara den som gråter i centrum, du får vara den som gör det inombords. Allt detta får dig att fundera på det som en gång var, jag tror det i alla fall. Jag skrev en gång när jag kände likadant:
Jag vill gömma mig som när man var liten, då det bara var att blunda, blunda tills allt det onda försvann. Men det går inte längre.
Nu kan jag inte blunda för något. Och när spår från barndomen avtecknas framför mig, så snubblar jag i dem.
Faller, det gör jag inte längre.
Jag känner mig stark och patetisk på samma gång. Jag gråter för det som en gång var, men jag skrattar och glädjs åt framtiden. Och en dag ska jag kunna vända mig om och se mina spår i storlek trettiofem, och bara rycka på axlarna.
Jag tror att det blir bättre när man bestämt sig.
Love u sis!
Det blir inte längre någon överraskning när man vaknar, för alla dagar ter sig lika. Jag tror att det är det man saknar, att inte få bestämma själv, bara följa med, bli överraskad. Sedan tror jag att ansvaret gör att man vill vara där man en gång var, utan ansvar. Man ska vara den vuxna och den som kan allt, du ska lära andra det du fick lära dig själv. Du får inte vara den som gråter i centrum, du får vara den som gör det inombords. Allt detta får dig att fundera på det som en gång var, jag tror det i alla fall. Jag skrev en gång när jag kände likadant:
Jag vill gömma mig som när man var liten, då det bara var att blunda, blunda tills allt det onda försvann. Men det går inte längre.
Nu kan jag inte blunda för något. Och när spår från barndomen avtecknas framför mig, så snubblar jag i dem.
Faller, det gör jag inte längre.
Jag känner mig stark och patetisk på samma gång. Jag gråter för det som en gång var, men jag skrattar och glädjs åt framtiden. Och en dag ska jag kunna vända mig om och se mina spår i storlek trettiofem, och bara rycka på axlarna.
Jag tror att det blir bättre när man bestämt sig.
Love u sis!
/
Stephanie
